One thing you can’t recycle is wasted time.
.. och det är väl lite så jag känner just nu. Alla timmar, alla minuter, alla sekunder jag la ner på denna person - helt förgäves. Eller så kan jag inte riktigt säga heller då jag har lärt mig en hel del om mig själv men samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig som en dörrmatta. Jag har och kommer förmodligen alltid vara för snäll. Alltid vara den människan som ställer upp, stöttar och lyssnar på andra. Kan ta onödigt mycket "skit" för någonstans i mitt huvud ursäktar jag personen med att denna säkerligen bara behöver få ut det ur sitt system. Jag blir i slutändan slagpåsen fast jag inte ens tänker på det själv. Låter allt rinna av mig som vatten på en anka. Det är inte förrän nu, i 29 års ålder, som jag bara har fått nog. Jag orkar inte. Det räcker. Se det lite som om jag har legat i en dvala hela livet och det är nu jag börjar vakna upp. Vad har jag hållt på med i alla dessa år?
Någonstans inom mig är jag faktiskt ledsen. Ledsen över att känna ingenting för en person jag hade offrat min högra arm för. Letar jag inom mig så finner jag absolut inget. Ingen empati, ingen kärlek, ingen omtanke. Det enda jag finner är sorg och frustration. Jag måste dock erkänna att jag är mäkta intresserad utav hur denna person fungerar i huvudet. Hur personen kan få 1+1 att bli 375. Men det beror nog mest på mitt psykologi-intresse. Det är fascinerande på något vis. En del av mig vill nog bara inte psykoanalysera personen utan också ta huvudet och slå vett i det mot en betongvägg. Speciellt efter att jag har fått reda på att denna är ute och festar med en släkting till mig. Har människan inget vett i huvudet alls? Hade det varit jag så skulle jag skämmas ögonen ur mig. Vem gör så?
Men lika barn leka bäst antar jag? ..
